Kapitel 2

 

 

Lena hade lämnat Rick i händerna på sin hundvakt, Farbror Per, en pensionär som hon kallade Vasaparkens biktfar för han alltid lyssnade och aldrig fördömde. Hon räknade med att det skulle bli en full dag uppe i Uppsala och ville inte att Rick skulle behöva vänta i bilen. Rick gillade vanligtvis att sitta i bilen och titta på vad som händer runt omkring, men ännu mer gillade han att alltid vara med. Det gjorde att han var nästan lika känd som Lena på alla de platser hon brukade vara, och på en del ställen mer välkommen.

Farbror Per hade själv hund, Saigo, och ställde alltid upp för Lena, nästan som en extrapappa. Det var farbror Per eller Micke Molle som fick agera axeln att gråta ut vid, även om Lena inte grät utan snarare ventilerade sin ilska över saker och ting till dem.

De ansåg båda att hundar är djur och måste behandlas som sådana. Hundar som klemas bort och aldrig blir ordentligt tillsagda blir alltid antingen rädda och aggressiva. Precis som människor.
Lena hade bett farbror Per rycka in som hundvakt när han blev pensionerad. Hon hade gjort det efter att kollat upp ett så kallat hunddagis i närheten av Odenplan.

Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta efter att ha träffat och pratat med dagisföreståndaren eller vad han kunde kallas. Själv lät han påskina att han var en erfaren hundexpert, vilket Lena ganska snart avslöjade hade börjat samma dag som han öppnade hunddagis. Expertisen bestod av att han hade haft en hund i fyra månader innan dess.

Den egendomligt könlöse mannen hade svängt sig med termer och begrepp som han själv inte riktigt kunde förklara när Lena bad honom utveckla sina tankar. Vid det laget var Lena helt fascinerad av mannen. Hans burriga blonda hår var klippt som ett nordiskt afroburr och när han agiterat skakade på huvudet darrade hårsvallet i flera sekunder efteråt.
Hon funderade ett slag över om han var ett neutrum eller reale. Men hon bestämde sig för att han var ett det. Det var inte det att han var bögig i sitt uppträdande. Det var det att han saknade form. Hon trodde inte att han var homosexuell, snarare asexuell.

Om vissa raser var han direkt fördomsfull, ungefär på samma sätt som en nazistisk rasbiolog visste vissa saker om olika raser på trettiotalet. Realet var särskilt aggressiv mot terriers och berättade en historia om en terrier som Det tyckte var parkens skräck. Själv hade Det inte sett det, men hans fru hade gjort det, påstod realet. (Aha, han var trots allt gift, eller hade varit gift, tänkte Lena, då hon observerade att han inte hade någon ring på sig men att fingret var lite ljusare där ringen borde sitta). Lena tyckte vid det laget att det var bäst att inte nämna att hon själv var terrierägare.

Men hon kunde inte låta bli att fråga varför terrier var sådana skräckhundar. Det visade sig vara därför att de uppträdde som terrier ska göra, det vill säga nyfikna och orädda.

Vid det här laget visste inte Lena om hon skulle bli förbannad på realet eller bara skratta. Det var en bigott människa som i bästa fall menade väl men det blev så fel.

När hon sedan upptäckte att Det förvarade hundarna, något bättre ord hittade hon inte, i ett rum med ett enda litet ynka fönster och trånga bås tackade hon för sig och gick. Inte skulle väl någon komma på tanken att sätta in små barn i fack på dagis. Inte betalar jag en hundring om dagen för att förvara Rick i en låda.

 

 

Framme i Uppsala parkerade Lena utanför det hyreshus vid Gränbyvägen där Pernilla hade bott i en liten lägenhet.

Hon öppnade dörren med nyckeln hon hade fått av Lars och steg in i den tomma lägenheten. Det kändes som att gå in i ett spökhus. Det märktes att ingen hade varit där på ett tag. Det doftade lätt unket och ovädrat. Stegen på parketten ekade tomma. Inte var det som att komma hem i lägenheten i Vasastan och bli mött av Rick, som surade för att han hade blivit lämnad ensam eller som yrvaket glatt vaknade av att nyckeln sattes i låset.

Lena tyckte det var som om lägenheten hade stått tom långt mycket längre än den knappa vecka som hade gått sedan Pernilla dog.
Hon hade varit där förut men lägenheten såg inte alls ut på samma sätt längre. Då hade den varit ombonad och hemtrevlig. De blommiga gardinerna och de färgglada tavlorna var utbytta mot mer neutrala gardiner och de flesta väggarna var helt tomma. Där och där fanns en affisch med ett religiöst budskap eller tavlor som såg ut som om de hörde hemma på en offentlig förvaltning.

Den feminina och personliga stil som funnits i lägenheten var borta. Den var neutral och trist som ett väntrum. Alla saker stod på sin plats, möblerna var nu enkla och funktionella. Inget stod framme utan var ordentligt bortplockat. Lena hade en stark känsla av att Pernilla inte hade vistats särskilt mycket i sin lägenhet den senaste tiden. Det bekräftades också av att garderoberna var bara halvfulla av kläder och det var mest vinterkläder som hängde där.

Lena hade bara helt planlöst gått runt i den lilla lägenheten. Av en slump började hon titta noggrannare inne i badrummet. Kanske var det för att badrumsskåpet inte riktigt var stängt.

I badrumsskåpet stod några burkar med medicin. Lena tog ned dem för att ta en närmare titt. Hon tyckte det var underligt att på två av burkarna var etiketten halvt om halvt bortsliten. Det där vecket som apoteken alltid gör på etiketten av receptbelagd medicin hade rivits av, därmed gick det inte att läsa namnet eller den fullständiga ordinationen.

På den ena etiketten kunde hon se namnet Larsson, åtminstone slöt hon sig till att det stod Larsson även om L:et saknades. Men något annat namn som slutade på ”arsson” kunde hon inte komma på. Namnet fanns inte på någon av de andra salvorna och medicinerna som fanns i skåpet. På dem stod Pernillas namn och samma namn på doktorn som skrivet ut dem allihopa, trots att flera av medicinerna var för gamla och borde ha förstörts för länge sedan.

De två medicinerna med bortsliten etikett var det så kallade lyckopillret Fontex och ett starkt sömnmedel. Bägge burkarna var nästan tomma.
Av en impuls tog Lena med sig bägge burkarna och ställde dem på Pernillas lilla skrivbord. Det var helt rent från papper och i ena hörnet stod en enklare PC. Lena var frestad att starta upp den, men beslöt sig för att vänta lite. Hon kom just på att Pernilla ofta hade klagat över att hon hade så svårt att ta tabletter. Med en bister liten grimas som pressade upp kinderna mot de redan tidigare markerade kindbenen gick Lena tillbaka till badrummet. Mellan ögonen fanns en tankfull rynka och ett bistert uttryck i ansiktet.

Det var något som inte stämde.

Vid en andra kontroll av det som fanns i badrumsskåpet upptäckte Lena att de flesta medicinerna var flytande. Där fanns flytande penicillin istället för de tabletter doktorerna vanligtvis föreskrev. Det fanns också flytande hostmedicin, bägge medicinerna var gamla men Pernilla hade väl sparat dem efter någon influensa eller förkylning. Hon var ju inte för inte smålänning.

Lena gick lite planlöst runt i lägenheten. Den kändes ännu ödsligare än förut och hon önskade att hon trots allt hade tagit med sig Rick. Det var en tom ödslighet hon kände utan en olycksbådande tomhet. Varför hade hon intrycket att någon annan hade varit där? Hon hade en ekande känsla över att hon inkräktade och blev plötsligt nervös för att någon skulle ringa på dörren och fråga vad hon gjorde där.

Plötsligt gick hon mot dörren. Hon öppnade den och tittade mycket noggrant kring låset. Var det som hon inbillade sig eller fanns där små repor? De kunde ha gjorts av nyckeln, men de verkade färska. Hon visste helt enkelt inte.

I en byrålåda gjorde hon en annan upptäckt. Pernilla hade varit en noggrann tjej som inte slängde saker och ting kring sig. Lena var den slarvigare av de två. Ändå låg Pernillas underkläder blandade med strumpbyxorna. Kläderna var inte heller ordentligt hopvikta, det kunde hon se av att de hade olika veck, dels strykveck och så mjukare veck där de hade vikts emot strykningen. Det var som om någon hade tagit ut lådan och sedan plockat i sakerna igen. Snyggt men inte korrekt. Lena drog ut lådorna en efter en och kontrollerade om det fanns något under eller bakom dem, som det brukade vara i de engelska pusseldeckarna.
En av vinterjackorna i garderoben hade en ficka vänd ut och in. Lena var nu nästan säker på att någon hade varit i lägenheten efter Pernillas död.
Frågan var om det var polisen eller någon annan?

Lena bestämde sig för att ringa några telefonsamtal. Till hennes överraskning upptäckte hon att telefonen inte hade kopplats bort ännu. Hon ringde först Pernillas föräldrar och frågade om de kom ihåg vad polisen hette som de talat med.

Sedan slog hon en signal till Micke Molle och bestämde att de skulle rasta Rick tillsammans på kvällen. Det var något hon absolut måste diskutera med honom. Till slut ringde hon och avbokade sitt möte med en krystad förklaring om att hon hade vaknat sjuk på morgonen. Det var viktigt, men inte viktigare än det här.

Kenneth Nelson, ägare och chef för CCS Media fick meddelandet av sin assistent Jonas af Cederlund.

”Var hon verkligen sjuk?”

”Jag vet inte”, svarade af Cederlund, ”men hon hostade en del och kraxade.”

”Hmm, underligt att hon ställde in mötet”, sa den elegant klädde och mycket prydlige Nelson samt som han omedvetet fingrade på slipsknuten. Han var ensamägare till ett växande medieimperium av dagstidningar, radio och PR och reklambyråer. ”Särskilt som hon inte var sjuk igår.”

”Hur vet du det?”, frågade af Cederlund förvånat.

”Hon var på den där Hedinpersonens begravning igår. Hmm, har vi Bloms hemnummer? Ring och kontrollera om hon är hemma, sätt upp en ny tid eller någon ursäkt.”

”Vi har redan en ny tid. Jag visste ju att du ville träffa henne så jag ordnade en tid längre fram, men jag kan nog hitta på en ursäkt.”

En stund senare stack han in huvudet genom dörren och sa:
”Inget svar, det var en telefonsvarare på. Hon kan ju ligga och vila...” föreslog han utan att ens försöka verka övertygad.

Under tiden hade Lena gått igenom köket utan att hitta något särskilt. En hög med tidningar låg på köksbordet, mycket prydligt i ett hörn. Lena bläddrade förstrött igenom dem. De sträckte sig flera månader tillbaka.
I det kombinerade sov och arbetsrummet gick Lena igenom några pärmar. Där fanns Pernillas betyg från psykologutbildningen, från kurserna i humaniora hon hade börjat läsa och religionsvetenskapen. I den enkla bokhyllan fanns en hel del material från Livets Ord, kassettsamlingar och böcker med predikningar och självstudier i Bibeln.
På väggen satt ett stort enkelt kors och på sidan av datorn fanns en liten idolbild på Ulf Ekman, Livets Ords förgrundsgestalt, som såg bortglömd ut. Men det fanns inget som förklarade varför Pernilla skulle ha tagit livet av sig. Om det var vad hon hade gjort. Lika lite som breven hem till familjen hade gett någon förklaring.

Det var dags att se om det fanns något i datorn. Lena startade upp PC:n. Hon var inte särskilt van vid PC-miljön, som de flesta andra inom mediesektorn jobbade hon uteslutande med Macintoshdatorer. Men efter en stunds knappande visste hon hur hon skulle göra.

Det fanns ingenting. Det enda som var i datorn var en del vanliga program och några enklare spel. Det mest avancerade var en internetuppkoppling.

Lena fann det mycket egendomligt. Vad hon kunde förstå hade allt utom programmen raderats. Hon gick igenom hela datorn för att se om Pernilla bara hade sparat på ett ovanligt sätt och gömt sina dokument någonstans. Lena visste att det fanns en del som gärna gjorde så. Men ingenting.

Det fanns inga filer med privatekonomi, inga privatbrev. Inga låsta filer. Ingenting. Hennes misstankar om att någon hade varit i lägenheten gränsade nu till visshet. Polisen skulle aldrig ha raderat i datorn. Och att Pernilla själv skulle ha gjort det fann Lena högst osannolikt. Någon annan måste ha rensat datorn från allt som kunde ge en förklaring.
Hon öppnade ett dokument och skrev några rader med gibberish, nonsens. Lars hade sagt att printern var trasig och Lena ville testa det. Mycket riktigt, hur hon en försökte kunde hon inte få skrivaren att skriva ut dokumentet. Skrivaren var mycket riktigt trasig och någon skrivmaskin fanns inte i lägenheten, så Lena visste att hon var tvungen att se lappen polisen hade hittat.

Av en impuls öppnade hon upp papperskorgen i programmet Windows. Där fanns ett dokument som hette Pippilena, ett smeknamn Pernilla hade gett Lena i tioårsåldern.

Med klappande hjärta öppnade Lena dokumentet. Skulle hon äntligen få en förklaring? Men dokumentet var raderat och eller hade varit tomt. Den som hade manipulerat datorn hade gjort ett misstag, han eller hon hade raderat dokumentet men glömt att tömma papperskorgen. Nu hade Lena bevis på att Pernilla hade tänkt kontakta henne precis som Hedins hade sagt.

Lena visste att det fanns sätt att ibland kunna återställa raderade dokument. Hon prövade med några knep hon trots allt hade lärt sig.
”Överlistad”, utbrast hon triumferande när skärmen fylldes av bokstäver. Personen som hade raderat dokumentet hade raderat det när det fortfarande var öppet och sedan bara slängt det i papperskorgen. Men eftersom innehållet inte hade blivit överskrivet så fanns texten fortfarande i datorn. Han, eller hon, kunde en del om datorer men inte tillräckligt.

Inte för att det spelade så stor roll. När Lena läste igenom brevet upptäckte hon att det var bara påbörjat.

Kära Lena
jag har saknat dig så oerhört mycket och jag har många gånger försökt skriva till dig. Ibland har jag också försökt att ringa, men det har aldrig blivit av. Jag har inte vågat. Jag skäms över de ord jag använde. Jag har bett så många gånger för att det skulle gå bra för dig och jag har genom mor och far fått veta att du skriver i olika tidningar. Du har tydligen nått ditt drömjobb, men det visste vi alla att du skulle. Jag har inte läst särskilt mycket sekulariserad litteratur utan har varit upptagen av att studera vår Herres ord.


Lena hade känt på precis samma sätt, men i början hade hon varit för sårad, sedan hade tiden bara runnit på och det hela hade aldrig blivit av. Är det så lätt att glömma sina vänner, reflekterade hon. Man låter bara tiden gå och så helt plötsligt så tillhör vännerna det förflutna, de är inte längre en del av ens vardag. Det är sant som Micke säger, för att ha vänner måste man vara en vän.

Men hur är man en vän om det inte finns plats för vänner i en människas inrutade vardagstillvaro. Lena hade själv haft vissa erfarenheter av hur förgängliga och flyktiga vänner kan vara när hon en period var utan jobb. Det var som om många trodde arbetslösheten smittade. Eller när flickvännerna helt plötsligt träffade killar och helt gick upp i deras liv, lämnande sina gamla vänner bakom sig.

Jag tycker fortfarande vad du gjorde var fel. Jag ber Herren förlåta dig, men om det var något som Kristus lärde oss var det att förlåta. Något som alla människor har väldigt svårt för och kanske vi som tror borde anstränga oss ännu mer att förlåta. Men under en lång period nu har jag inte kunnat förlåta. Aborter är Satans verk. Det är ondskans manifestation enligt Bibeln och vi måste tro på det som står i Bibeln. Jag har lyssnat på Pastorn när han predikat att vi måste återgå till Bibelns läror och leva helt efter Guds bud.

Ändå hörde jag Pastorn säga till en ute på Farmen att döda kan också vara rättfärdigt enligt Guds påbud. Jag är inte säker på att jag kan förstå det. Det enda viktiga enligt Pastorn är att sprida hans rike här på jorden och medlen spelar ingen roll. Men jag undrar? Jag har känt sådana enorma tvivel på sista tiden. Men Pastorn säger det är rätt och då måste det ju vara rätt för han står närmare Gud än jag och jag vet ju att Gud talar genom honom.

Den senaste tiden har jag ändå fyllts av tvivel. Jag vågar knappt tänka tanken, kanske har Pastorn ändå fel... Herre Gud, vem har rätt. Vägled mig käre Gud.
Det var människokärleken i Kristus predikningar och läror som drog mig till kyrkan. Jag kan fortfarande se bilderna från söndagsskolan vi gick i framför mig. Bokmärkena med Jesus skäggigt milda ansikte. Jag kan inte längre tro att han skulle ha velat att vi gjort vad vi har gjort. Ännu har ingen människa blivit allvarligt skadad, men det är bara en tidsfråga. jag tror Pastorn och de andra i KD planerar något hemskt, något som står i konflikt med min tro. De ville ha mig med i KD, men jag har inte gett dem något besked. Kan jag ha haft så fel...?! Vem har rätt? Just nu hittar jag inte min Gudsväg.

Snälla Lena, jag skulle vilja träffa dig igen. Om jag bara trodde att du kan förlåta mig.


”Klart jag kan din dumbom” sa Lena med tjock röst till dataskärmen. ”Klart jag kan förlåta dig om du bara...” Hon kunde inte fortsätta meningen.

Jag har så mycket att berätta. Jag har gjort saker som jag först trodde skulle leda vår sak och sprida vårt ord. Nu undrar jag om det inte var fel sätt. Är min Gud inte längre densamma som Pastorns Gud? Du var min bästa vän och jag vet att du förstår världen bättre än jag. Jag trodde det var att aktivt sprida Guds ord, men när går sådant över i att skada andra? Jag skäms över

Där slutade brevet. Pernilla hade aldrig skrivit klart det och Lena undrade vad det var hon velat berätta, vad det var hon hade skämts över? Vem var Pastorn? Vad betydde KD? Farmen, det var ett engelskt ord för gård, eller betydde det något annat. Ett ord som ingen kalmarit som Pernilla skulle använda naturligt. Med kalmaritens oförmåga att säga ”r ” blev ordet som en stoppkloss i munnen eller helt oförståeliga ”faamen”. Det måste vara ett slags egennamn.

Pernilla hade till skillnad från Lena behållit sin dialekt, åtminstone hade hon haft det när de sist talades vid. Lenas dialekt var numera mer utspädd även om en duktig lingvistiker lätt spårade hennes småländska uppväxt genom de uteblivna ren i vissa ord. ”Ska vi köpa vam kov i kovkiosken vid Vattentonet?” Micke Molle kunde aldrig låta bli att garva rått när hon skulle säga ordet ”porr”.

Lena var noga med att spara dokumentet. Hon kopierade det till en tom diskett hon hittade i en låda. Hon kontrollerade också när filen hade skapats.

Dagen innan Pernilla hittades död. Nej, sent på kvällen innan. Lena såg sig förvånat omkring. Hon hade trott att lägenheten hade stått tom i flera dagar innan Pernilla hittades. Sängen var bäddad och såg inte ut som om någon hade sovit i. Lakanen var sträckta och måste ha varit rena när de lades i sängen. Men det syntes inga tecken på att Pernilla hade använt den.

Hon tittade på klockan, hon hade redan varit där i flera timmar. Lena ville prata med polisen innan hon återvände hem. Hon stoppade noggrant ned disketten med kopian av brevet, stängde av datorn, antecknade medicinerna och de fakta hon kunde uttolka från de sönderrivna etiketterna.

I dörren kom hon att tänka på något. Hon stängde dörren igen och gick in i lägenheten igen. I köket tittade hon i disken, där fanns inget men i diskstället stod ett ensamt glas. Alla fat, glas, muggar och bestick var noggrant nedplockade. Lena undrade när glaset hade blivit diskat. I kylskåpet fanns några få matrester och lite mjölk. Lena hällde ut mjölken som stank surt och slängde paketet i soppåsen. Det fanns flera att välja bland och hon förstod att Pernilla bodde i ett område som börjat tillämpa sopsortering. Hon rotade lite i soppåsarna men hittade inget särskilt. Det hade hon inte väntat sig heller. Allt var prydligt och ordentligt.

Allt utom högen med gamla tidningar. Den låg visserligen prydligt och ordentligt på köksbordet, men varför hade Pernilla sparat tidningar när hon helt uppenbart att skött alla andra insamlingar av sopor så skuldmedvetet.

Lena satte sig vid bordet och bredde ut tidningarna framför sig. Hon slogs nästan omedelbart av det faktum att tidningarna var från olika perioder. Det var en tidning från ett datum, nästa tidning var tre veckor senare och så vidare. Alla tidningarna var från olika datum och med ett enda undantag var det från helt olika datum upp till nästan ett år tillbaka.
Pernilla måste ha sparat de här tidningarna med avsikt. Nästan alla var UNT, Upsala Nya Tidning, men några exemplar av kvällstidningarna fanns också med.

Lena kände upphetsningen komma tillbaka. Här kanske hon ändå skulle hitta något som de som hade sökt igenom lägenheten hade missat.
Först bläddrade hon planlöst i dem och hoppades att hon skulle hitta något som hade ett samband. Snart upptäckte hon att det inte fanns och bläddrade noggrant igenom en tre månader gammal Expressen. På sidan 26 hittade hon det.

I innerspalten på sidan fanns ett prydligt hål. Någon hade noga och ordentligt klippt ut en artikel ur tidningen. En notis såg det ut som då klippet bara var en spalt bred och ett tiotal centimeter långt. Något annat hittade inte Lena i tidningen. I nästa tidning, en UNT från bara två veckor tillbaka hittade hon ett nytt hål. Nu gick det upp ett Liljeholmens för henne.

Pernilla hade sparat tidningarna och klippt ut vissa artiklar. Varför? Och var fanns de nu? Lena hade inte sett några urklipp när hon letade igenom lägenheten. För säkerhets skull gick hon ett nytt varv i arbetsvrån och kollade alla pärmar och alla lådor en extra gång. Hon till och skakade ur några kuvert som låg i en låda, kanske hade Pernilla sparat klippen där. Till slut gav hon upp och accepterade att klippen, om de nu hade funnits, hade försvunnit samma väg som informationen i datorn. Den som hade brutit sig in hade tagit med sig det eller förstört det. Personen i fråga tog inga risker, det var därför allting i datorn som kunde uppfattas som personligt var borta.

Men han hade missat tidningarna. Lena var övertygad om att det var en man och inte någon från polisen som hade varit i lägenheten. Det gav henne en krypande känsla längs ryggraden. Hennes journalistintuition sa henne dock att hon hade rätt. Det var något skumt här. Hennes yrkeskunskaper sa henne också att informationen i klippen var lätt att återskapa då Pernilla varit försiktig när hon klippte ut artiklarna. Det var förmodligen också anledningen till att inbrottsmannen hade missat det. Det var allihopa små notiser eller mindre artiklar och hålen märktes inte vid en hastig genombläddring, hon hade ju själv missat dem först.
Lena gick noga igenom alla tidningarna och antecknade exakt på vilken sida och spalt hålen fanns. Det skulle bli en lätt match att ta fram gamla exemplar på tidningen eller på närmaste bibliotek och se vilket artikel som Pernilla hade klippt ur. Lena var helt övertygad om att Pernilla hade sparat artiklarna med en väldigt speciell avsikt.

 

 

I bilen ringde hon till polisstationen och försökte få till ett möte med den polis, Dan Lundgren, som hade pratat med Pernillas föräldrar. Hon ville träffa honom och kontrollera en del saker. Det var så mycket som inte stämde och Lena undrade om att Pernillas död inte hade varit självmord eller någon olyckshändelse. Pernilla hade varit inblandad i något som hon börjat ångra och förmodligen hade hon blivit röjd ur vägen innan hon hade kunnat avslöja vad det var.

Vad kunde det vara? Lenas fantasi var tom och sinnet blankt. Kanske var det insikten om att saker och ting inte stämde. Pernilla hade varit en troende kristen. Hur hade hon kunnat bli inblandad i något kriminellt? Hennes rättesnöre var smalt och tillät inga avvikelser.

Djävulsdyrkan? Nej, tanken var alltför orimlig och av brevfragmentet till Lena visste hon att Pernilla aldrig slutat tro. Snarare hade hon burit med sig sin tro som en skyddande mantel mot världen. Som så många religiösa hade hon alltid en given förklaring till allting som hände. Och varför kallades den som tydligen var ledaren för Pastorn. Pastor är ju bara ett annat namn för kyrkoherde, en titel, men visst användes den oftare för kyrkoledare inom frikyrkorna än inom statskyrkan, tänkte Lena. Pernilla hade tillhört Livets Ord men lämnat den församlingen, eller hade hon inte...?

Lena hade många frågor hon ville ställa till Dan Lundgren, frågan var vilka svar hon skulle få. Hon hade inte varit imponerad av rösten i telefonen som helt klart visade att han inte ville prata med henne. Omnämnandet av hennes yrke hade mötts av en fnysning i telefonen. Det var först när uppgav att Pernillas föräldrar hade bett henne kontakta polisen, som han mycket motvilligt gick med på ett möte.
Uppsala polisstation låg i en röd tegelbyggnad vid Salagatan i närheten av Vaksalatorget. Det var en ganska modern förvaltningsbyggnad av kommunmodell 1A, funktionell framför estetisk. Den visade större omtanke om kommunens pengar än dess invånare. I närheten fanns ett av de köpcentrum som mer eller mindre tagit död på alla småbutiker i stadskärnorna över hela Sverige. Kvarnen hette den här varianten.
Inne på stationen blev Lena ombedd att sitta ned och vänta. Vilket hon snällt och tåligt gjorde i tjugo minuter, sedan hade hon fått nog. Med bestämda steg gick hon fram till receptionisten som i väl valda och kraftfullt framförda ordalag blev ombedd att se till att Dan Lundgren uppenbarade sig. För effektens skull viftade Lena Blom med presskortet och sa en del saker om pressens makt. Som så beklagligt ofta förut, lönade sig det otrevliga uppträdandet bättre än det trevliga, och receptionisten lyckades få Dan Lundgren att komma ned och möta Lena på mindre än tre minuter.

Surmulet och officiös som en gammal politruk hälsade Dan Lundgren motvilligt på Lena och eskorterade henne till sitt rum.

”Det gällde visst Hedinfallet”, startade han bryskt utan att be om ursäkt för att Lena fått vänta. Han gungade bakåt på stolen. Han var civilklädd och strax över femtio. Håret var kortklippt som polismodet föreskrev numera, vilket han kompenserade med en Tommy Lindströmmustasch. Den förre rikskriminalchefen Lindström hade ju blivit en förebild för de ”riktiga” poliserna till skillnad från de ”politiskt tillsatta” poliserna.

Lena kände igen typen, en man som kände sig åsidosatt och tog ut det på hela världen. Kanske inte direkt någon Göran Skytte, men ändå. Men hon hade ingen lust att leka snäll flicka och stryka hans ego medhårs. Lena gillade inte att bli tvingad att vänta som en personlig maktdemonstration. Det retade henne och gjorde henne irriterad. Det här skulle inte bli något trivsamt möte, men Lena visste att hon var tvungen att hålla igen humöret lite, annars skulle hon inte få veta något. Och hon gillade inte att Pernilla kallades Hedinfallet.

”Det handlar om Pernilla Hedin. Hon hittades i Fyrisån nedanför Flustret vid Stadsparken den 12:e. En ung ensamstående kvinna, som råkar vara en av mina allra äldsta vänner.”

”Ja.” Lindströmmustaschen gjorde en paus innan den började guppa igen. ”Vilken tidning sa du att du representerade?”

”Jag är här för att familjen bett mig ta reda på mer om det här dödsfallet.”

”Du påstod att du är journalist både på telefonen och till Ingabritt i receptionen. Är det en lögn?”

”Jag är inte här för att bli förhörd utan för att få tillgång till upplysningar som borde vara offentliga”, fräste Lena till.

”Under falska premisser…”

Lena gjorde en närmast synlig kraftansträngning att tygla sitt humör. Hon blev inte så lätt arg, men vissa situationer och människor satte fart på hennes temperament. Dumhet och dryghet bankade dock in de rätta knapparna direkt. Och hade hon blivit arg förblev hon arg alldeles för länge.

”Nej, jag är journalist.”

”Får jag se presskortet!” Det var ingen fråga utan ett krav. Det skulle inte bli något trevligt möte.

Lena visade honom presskortet och tillade att hon jobbade som frilansjournalist.

”Värsta sorten, de ger aldrig upp. De tror alltid att varje jobb ska göra dem kända. Du säger att Hedins bett dig representera dem. Det vill jag kontrollera. Har du deras telefonnummer.”

Lena lämnade med överdriven artighet numret till honom efter att skrivit ned det på ett block som låg på skrivbordet. Lundgren, hans titel hade hon missat, ringde och fick svar. Svaret gjorde honom inte nöjd, men det fick honom att bestämma sig för att åtminstone samarbeta till en del.
”Jag ska gå och hämta akten. Vi var just på väg att avsluta det hela.”
Lundgren försvann ut ur rummet och lämnade dörren demonstrativt öppen. Ett kort tag funderade Lena på att rycka ut några av pärmarna i bokhyllan bakom hans skrivbord och rota igenom dem bara för att djävlas. Men hon tyckte inte det var värt risken. Hon ville ju ha upplysningar, inte bråk.

När han kom tillbaka lade Lundgren mappen på bordet, satte sig ned och väntade motsträvigt ett kort ögonblick innan han öppnade den. Utan att vänta på svar frågade han: ”Vad är det du vill veta?” och fortsatte:
”Pernilla Margareta Hedin, född i Kalmar 620627, fyra sista siffrorna är 2907. Hittades död i Fyrisön, nu har de skrivit fel igen, för...” (han räknade bakåt) ”två veckor sedan. Yrke: medierådgivare.”

”Medierådgivare? Det visste jag inte.”

Lundgren tittade upp.
”Hur väl kände du henne egentligen? Påstod du inte att hon var din bästa vän?” Lundgrens frågor hade fått en yrkesmässig skärpa och attityden till trots missade han inte mycket.

”Vi har inte träffats på fem-sex år”, fick Lena erkänna. Lundgren gav henne en misstänksam blick. ”Var jobbade Pernilla?”

”Hon var anställd på ett företag som heter CCS Medieråd. Hon började där för lite mer än ett år sedan”, uppgav Lundgren lite motsträvigt efter att konsulterat sin mapp.

Lena Blom kände till CCS Medieråd, det var ett företag i Kenneth Nelsons företagsgrupp. Kenneth Nelson som hon skulle ha träffat just nu, hade hon inte ringt återbud. Var det en slump eller betydde det något? Hon bestämde sig för att se det som en slump tills vidare, CCS-företagen var många och fanns lite överallt. Gruppen av företaget var starkt diversifierad och täckte många områden inom mediebranschen.

”Dödsorsak; drunkning. De hittade vatten i hennes lungor och en överdos av medicinska preparat i maginnehållet.” Lundgren mässade på. Han läste mekaniskt innantill men det var tydligt att han samtidigt censurerade en del av texten framför honom.

”Vad för preparat?”, frågade Lena aggressivt trots att hon misstänkte att hon visste svaret.

”Rester av ett läkemedel som ges mot depressioner och barbiturater.”

Lena sa namnen på medicinerna hon hade hittat i Pernillas badrumsskåp. Lundgren tittade misstänksamt på henne innan han svarade:
”Hur kan du veta det? Det är inte information som vi har släppt.” Han väntade inte på svar på sin fråga utan tillade: ”Det var stora doser, mycket större än ordinationen. Utslaget är inte klart, men vi tror det kan ha varit självmord. Vi har dock sagt till föräldrarna att vi inte kan utesluta att det var en olyckshändelse.”

Han hade menat att chocka Lena, men hon reagerade inte. Hon hade omedelbart förstått att det var orsaken när hon hörde om medicinerna. Lundgren fortsatte besviket: ”Självmordsmisstankarna stöds av ett meddelande vi hittade i Hedins lägenhet.”

”Jag skulle vilja se det. Självmord stämmer inte alls med Pernilla.”
Lundgren kliade sig på näsryggen. Det var en omedveten handling som fick honom att se ut som en karaktär ur en dålig teaterpjäs. Till slut räckte han fram en plastficka med ett kort meddelande.

Det är så mycket nu. Jag tror inte att jag orkar. Allt är så annorlunda. Vilken väg ska jag gå? Gud, ge mig ett svar.


Meddelandet var inte undertecknat.

”Det här säger ju absolut ingenting”, utbrast Lena. ”Absolut ingenting. Hur kan ni tolka det här som ett självmordsbrev? Det är ju inte ens underskrivet? Det är maskinskrivet. Vem som helst kan ha skrivit det?”

”Vi fann det i Hedins lägenhet. Det låg på sängen, hon ville att vi skulle hitta det.”

”Någon ville det. Om hon ville det skulle hon väl ha undertecknat det? Och varför skulle hon skrivit det på maskin? Det är ju idiotiskt, tänker ni inte alls?”

”Det där var helt opåkallat. Alla bevis vi har tyder på självmord, eller möjligen att hon under inflytande av droger kan ha råkat ut för en olyckshändelse och ramlat i Fyrisån.”

”Alla frågetecken som finns då? Eller har ni struntat i dem för att ni hade en bekväm förklaring framför er?”

”Vilka frågetecken?”, svarade Lundgren på Lenas aggressiva utfall. Hon hade lutat sig fram över skrivbordet och med hela styrkan av sin personlighet attackerade hon Lundgrens bekväma position. Han skruvade på sig och till hans heder var Lena tvungen att erkänna att han verkligen ville veta.

”Först, ta lappen. Det finns inga som helst bevis att Pernilla skrivit det här”, sa Lena och slängde plastfoldern på bordet. ”Det finns ingen signatur. Pernilla har aldrig skrivit utan att skriva under eller ritat en glad liten figur. Det är skrivet med en skrivmaskin, se själv. Det här är ett typiskt skrivmaskinstypsnitt. Vem använder skrivmaskin idag?” frågade hon retoriskt. ”Har ni kontrollerat fingeravtryck på det här?” Hon behövde inte vänta på svar, Lundgrens förlägna uttryck i de blå ögonen sa henne allt hon behövde veta. ”Ni vet inte ens om Pernilla överhuvudtaget har hållit i det här pappret. Då vet ni väl inte heller att Pernilla inte äger någon skrivmaskin. Hon har bara en dator med en skrivare – som inte ens fungerar.”

Lundgren sa ingenting, men han bläddrade febrilt i sina papper.
”Har ni pratat med hennes föräldrar? De sa till mig att Pernilla hade ringt bara dagar innan hon dog och var jätteglad. Låter det som någon som tar livet av sig?” Lena tittade på polisen. ”Gör det det?” Lundgren vägrade hålla med henne men såg lagom fundersam ut.

”Vi hade ingen anledning...”, började Lundgren lite lamt och vände istället och sa: ”Det är faktiskt ganska vanligt att självmördare uppträder på ett sånt sätt när de väl bestämt sig”, mässade han magistralt. Mustaschen slokade dock lite mer än tidigare.

”Vet ni om att det har varit inbrott i Pernillas lägenhet?” Lena fortsatte utan att vänta på svar och berättade om sina misstankar.

”Det där är inga bevis, inte ens indicier. Det kan lika gärna vara dina fria fantasier. Hon kan ha raderat filerna av ett dussintal anledningar.”

”Medicinen då, de sönderrivna etiketterna. Har ni kontrollerat att hon verkligen fått den medicinen utskriven. Det är inte hennes vanlige doktor som skrivit ut den. Alla andra mediciner var flytande och med ett annat namn på etiketterna. Men ni hittade samma medicin i Pernilla och det bevisade att det var hennes, eller hur?” Det blev tyst en stund och Lundgren strök sig över den dagsgamla skäggstubben. Lena kunde i tystnaden som uppstått höra hur den skrapade mot hans naglar.

”Jag kan hålla med om att du lagt fram en del nya indicier. Kanske får vi ta en ny titt på det här. Kanske…”

Lena reste sig upp. ”Det tycker ni ska göra. För vad ni gjort hittills är ingen utredning. Ni har fått några lätta svar och nöjt er med dem. Det arbete ni gjort är en skam. Pernilla kan ha blivit mördad av någon som försökt få det att se ut som självmord, men den tanken har inte dykt upp i era Kojakhjärnor. Klantskallar. Inte undra på att polisen inte löst Palmemordet.”

Lena slängde igen dörren efter sig när hon gick. Den gav ifrån sig en tillfredsställande tung smäll bakom henne.


Nästa kapitel

Köpa boken

Lindy Lindh, 1999-2001