kapitel 3

 

 


När det ringde på dörren ropade Lena från köket, ”Kom in”, hon visste ju vem det var. Rick hade genast rusat till dörren och hoppade som vanligt på Micke Molle när han kom in. Om det var något Lena aldrig hade lyckats med, var det att stoppa Ricks hoppande på folk han tyckte om.

Lena bodde i en 2,5-rumslägenhet i närheten av Vasaparken i den del av Stockholm som på parkeringsspråk kallades VaC. Det var en modest lägenhet i ett typiskt hus från tjugotalet. Rumshöjden var knappa halvmetern över den som anses tillräcklig i så kallade moderna lägenheter, men som får små lägenheter i äldre hus att kännas trivsamma. Den var enkelt upprustad, enda lyxen Lena höll sig med var en egen tvättmaskin för att slippa gnället om luddet i torkarfiltret, en annars pågående thriller i hyreshus. Däremot passade hon då och då på att tjuvtvätta trasmattorna i husets tvättmaskin för att kunna använda torkskåpet. Det var givetvis förbjudet enligt den självutnämnda tvättstugekomitten, som leddes av herr och fru Z. Enwall på bottenvåningen i gårdshuset, vilka Lena hade haft sina sammanstötningar med de första åren i huset. Fru Enwalls specialitet var anonyma meddelanden på lappar som rivits ut ur ett kollegieblock. Hennes språk var färgstark och rakt på sak, därav förmodligen den självvalda anonymiteten. Däremot lämnar hennes stavning en hel del att önska.

De olika rummen i lägenheten var målade i pastellfärger och det var sparsamt med saker på väggarna. En del heminredningsdetaljer hade hon gjort själv enligt principen om återanvändning. Flest kommentarer väckte de två matchtröjorna i gamla jungfrukammaren som nu fungerade som ett litet hemmakontor.

Det var en signerad blå nr 9 Gianluca Viallitröja från Chelsea med autograf och den vackraste allsvenska tröjan, en blåblå matchtröja från Djurgårdens fotbollslag. Inte direkt vad man förväntade sig hitta i en ung kvinnas heminredningsideal. Det var mer en trivsam bostad än en estetiskt tilltalande. Mer personligt än en kandidat till Sköna Hem. Skulle det brinna blev det nog lottdragning om Lena skulle rädda Chelseatröjan eller fotoalbumet först.

”Hej monstret.” Micke kallade nästan aldrig Rick för något annat än monstret. ”Kan du tricket? Vad gör du när Micke säger AIK?!” Rick lade sig genast ner och la den ena tassen över nosen. ”Och vad gör monstret när vi säger Djurgården?!” Genast hoppade Rick upp och gav ett kort skall samtidigt som den korta svansen viftade så gott den kunde. Foxterriers upprättstående svansar är inte designade för svansviftningar som andra hundars. Hans lilla trick i Mickes ständiga hälsningsritual renderade honom en halv handfull godis som Micke snodde ur en kartong på hatthyllan, just när Lena kom ut i den minimala hallen.

”Hej Micke. Nej, inte nu igen. Du får inte ge honom så där mycket godis. Han kommer att rulla fram.”

”Inte, jag tog det där utan en massa kalorier. Det där som ser ut som betongpellets. Jag måste ju se till att han inte glömmer vilket fotbollslag han ska hålla på. Ska vi gå?”

De gick sin vanliga runda med Rick springande och nosande på allting medan Lena berättade allt som hade hänt de senaste dagarna för Micke Molle. Som alla promenader med Rick blev det en massa stopp och gå. Lena misstänkte ibland att Rick hade fel på luktsinnet för hon hade aldrig varit med om en hund som var tvungen att lukta så länge på varje fläck. Antingen fick han fram mer information än någon annan hund eller var han täppt i näsan.

Micke hette egentligen Mikael Molle, men efter att Disneyfilmen Micke och Molle hade premiär blev det Micke Molle. De flesta av hans gamla vänner sa namnet så snabbt att det nästan lät som ett enda ord.

Micke Molle var något över medellängd och något över medelvikt. Något som bekymrade honom föga trots allehanda tjat från olika håll. Det enda som verkligen retade honom var Lättareklamen som han hade fattat ett djupt personligt agg till. Tanken att påstå att alla ville äta ett margarin, bara ordet gav avsmak, bara för att de bestämt sig för att inte bli feta fick honom att tvivla på mänskligheten. Och då var han ändå en uttalad och övertygad cyniker samt livsnjutare.

Att något var fettbildande var inte tillräcklig anledning för att inte njuta av det man tycker om det, var en av hans livsfilosofier. Själv missbrukade han CocaCola på ett sätt så att han funderat på att begära sponsring.
En annan livsfilosofi hos honom var att stå bredvid och observera, gärna med någon kommentar som mer ofta träffade rätt än inte. Förmodligen hade han i grunden ingen aning om hur träffsäkra hans pilar var, eftersom han egentligen inte sa dem för att såra, utan bara för att ha roligt. Aningslöshet har ofta åstadkommit lika stor skada som medveten elakhet. Det var många pinsamma tillfällen för Micke Molle som hade blivit än mer pinsamma av hans försök att lätta upp stämningen.

Enligt Lena som han hade känt i flera år, var han lat och helt omöjlig att jobba med. Det var flera som tyckte han var omöjlig att jobba med, eftersom han bara åtog sig de jobb han gillade. Något som hade retat många som försökt locka honom med pengar. Han stod emot deras övertygelse om att allt kunde köpas för pengar. Han hade tackat nej till jobb som hade gett honom hundratusentals kronor för en veckas arbete, för han inte gillade uppdragsgivarens åsikter. Å andra sidan var han inte främmande för att jobba enbart för pengar, när han kände för det.

Själv hade han ingen politik utom att politiker åstadkom mer skada än nytta. Han var en av de främsta underblåsarna av politikerföraktet. Han var däremot en varm förespråkare för humanitet och medmänsklighet, och hoppades alltid att han en dag skulle hitta det.

Micke Molle var något av en ensamvarg, en egenskap han delade med Lena. Lena var en person han alltid försökte göra sig ledig för att jobba med.

Med henne kände han sig ledig och fri, han kunde leverera sina pikar och aldrig vara rädd för att hon skulle missförstå. De delade dessutom intresset för fotboll och höll bägge på samma klubb. De hade varit i väg på många jobb tillsammans och hade en ömsesidig respekt för varandras integritet. Bägge kunde vara känsliga för kritik, speciellt slarvig kritik, men varandras arbete kunde de kritisera hur mycket som helst. I det hade de uppnått ett nästan symbiotiskt förhållande som gjorde bägges arbete bättre.

Micke Molle var en av landets främsta fotografer. Han hade vunnit massor av priser som bevisade det, om han bara kunde hitta dem. Priser var roligt, men inget han klistrade upp på väggarna som advokatdiplom eller guldäggsaffischer. (Faktum var att både han och Lena hade vunnit ett reklamägg för en annons de gjort, men eftersom de inte hade plagierat idéen så nöjde de sig med att sätta upp diplomet på toaletten.) Bara det gick att göra en bild av det, kunde Micke Molle fånga det.

Oftast jobbade han med stillbilder, men han hade även med framgång prövat på både video- och spelfilmsfotografering. Han hade också gjort flertalet uppskattade fotoreportage från runt om i världen. Han föredrog att inte skriva själv, men om ämnet fångade honom kunde han leverera en text som matchade det bästa journalisterna kunde göra. Han hade på senare år blivit alltmer noggrann med att ge förslag på bildtexter, efter att han upptäckt att de som skrev bildtexterna inte alltid läste artiklarna.

Han var uppväxt i Stockholm och var ett knappt tiotal år äldre än Lena. Bekvämlighet var ett annat nyckelord för honom, vilket avspeglades i hans klädsel. Först och främst skulle den vara bekväm, därefter skulle den vara skön och praktisk. Något som bland annat lett till att han helst hade skjortor och färgglada, andra sa skrikiga, shorts så länge som möjligt innan kylan satte in. Kyla och mygg var hans största hatobjekt.
Lena och Micke Molle hade första gången jobbat ihop på ett reportage i Afrika. Deras bil hade brutit ihop ute på savannen och de hade kommit att stanna längre än väntat. Det blev början till ett framgångsrikt och uppskattat samarbete som hade hjälpt Lena att komma tillbaka efter en svår period nästan utan uppdrag. Än viktigare var att det var starten till en mycket nära vänskap. De delade en gemensam syn på människan som unika individer och en hälsosam misstro mot gruppbeteenden. De gjorde det utan att ställa krav på varandra, deras liv möttes och skildes vid behov. Däremot hade de länge diskuterat att ha lokal ihop.
Nu ville Lena ha hans hjälp, inte som fotograf utan som vän och klok rådgivare. Hon visste att bakom hans kommentarer och sarkasmer fanns en hjärna. Därför berättade hon vad hon trodde om Pernilla och bad om hjälp.

”Det måste ha något med hennes religiösa engagemang att göra. Det verkar ju ha uppfyllt hennes liv,” sa Micke Molle när de kom in i Vasaparken efter att gått runt Karlbergsjön och kryssat sig fram på den smala stigen mellan joggarna fram till Barnhusbron. Lena hade nedanför båtklubben visat Micke en utskrift av brevet hon hade lyckats rädda ur Pernillas dator. Rick hade som vanligt tagit ett dopp där, trots att vattentemperaturen var sådan att Micke hade ryst bara han såg det. Han kunde dock inte låta bli att ta en bild med den lilla digitalkamera han alltid bar med sig.

I parkens mynning mötte de Farbror Per som Rick snabbt skuttade fram till och tiggde godis av. Som alltid lönade sig tiggeriet och han fick den Frolicring som Lena aldrig skulle ha gett honom. Micke och Lena hälsade glatt på farbror Per när de kom fram till honom. Farbror Per var säkert den i stadsdelen som var mest ute med sin hund av alla.

Det hade alltid funnits hundar kring Lena. Hon växte upp i en familj som hade flera hundar och det var bara i USA och de första åren i Stockholm hon hade varit utan hund. Hon hade en viss erfarenhet och hade själv gett kurser i hunddressyr för Kennelklubben i Kalmar.

”Det här med aborter verkar också oerhört viktigt”, fortsatte Micke. ”Vi får väl se imorgon när du skaffat fram de där klippen vad det nu kan vara. Jag har intrycket av att hon hade sparat dem för att visa dig. Det handlar kanske om något hon gjort eller något som upprört henne väldigt.”

 

 

Det lyste gulvarmt från fönstren i septembermörkret. Framför gården stod några bilar parkerade. Den ljusgula huvudbyggnaden var omgärdad av flyglar och uthus. Det hela såg idylliskt ut, som en mindre kursgård med managementkurser på programmet. Whisky samt gin och tonic på kvällen och lite avkopplande tafsande på de kvinnliga kollegorna.

Mellan fruktträden i den närmaste trädgården fanns fyrkantiga lådor diskret uppsatta med jämna mellanrum. Det var ett sofistikerat larmsystem, vilket få kursgårdar i vanliga fall behöver. Ändå var det på sitt sätt en kursgård. På gården bodde ett antal personer som skötte jordbruket och studerade.

Gården låg isolerat på en höjd med öppna fält runt omkring. Lite längre bort fanns en dunge blandskog innan sädesfälten fortsatte bort mot en större skog. Närmaste granngård låg ett par kilometer bort och det var en mil till närmaste samhälle, ändå var det bara en 40 minuters bilresa in till Stockholm.

Det var inte bara gårdens läge som var avsides. Folket där uppmuntrade inte besök och deltog inte på något sätt i det vanliga samhällslivet. De som bodde där hade helt tagit avstånd från det moderna samhället. Det vill säga de delar krävde att man betalar skatt. Enligt dem tjänade de inget utan levde på gården och därför skulle de inte betala skatt. De tog avstånd från samhället och ville inte att samhället skulle intressera sig för dem. De hade valt att förneka det statsamhället och ville likt amishfolket i USA leva i sin egen samhällsform. Till skillnad från amishfolket var de däremot inte emot att utnyttja modern teknik. Jordbruket drevs med moderna, om än företrädesvis ekologiska metoder och gården var rikt utrustad med datorer och modern kommunikationsteknik.

De hade sökt en frivillig isolering på sina egna villkor.

I mangårdsbyggnaderna hade förbättringar och förändringar skett sedan den då ganska förfallna gården hade sålts några år tidigare. Ingen granne visste dock vad som gjorts, för material hade fraktats till gården i all hemlighet. Gården var också självförsörjande när det gällde el och vatten. Det fanns en elgenerator och en egen vattenpump, även om gården normalt var inkopplad på det kommunala nätet.

På gården levde något mer än 30 personer som på helgerna utökades när en grupp sympatisörer anlände för att tillsammans helga vilodagen. Gården ägdes av en stiftelse som kallade sig Bibelläsarna.

Bland anhängarna inom Bibelläsarna kallades gården Farmen.Utåt kallade den för kursgård och religiös retreat.

 

 

”Hittills har vi varit försiktiga i våra aktiviteter och vi har ännu inte dragit på oss någon uppmärksamhet. Herren har väglett vårt arbete, men nu kan vi inte längre verka i hemlighet.” Pastorn reste sig upp när han talade. Det var så han hade lärt sig möta en publik och det var så han hade lärt sig att dominera en grupp, med hjälp av sin retorik och sin personlighet.

De var sju personer som satt i Farmens största rum. De satt vid ett konferensbord, precis som vid vilket styrelsemöte som helst. Framför dem stod varsitt glas och en vattenkaraff. Ingen fick dock ta några anteckningar. Istället låg det en Bibel framför var och en och mötet hade inletts med att Pastorn med sin djupa och vackra stämma hade högläst en passage ur en stor praktbibel, i den gamla översättningen. Det gammaldags högtidliga språket passade honom och han tyckte den nya bibelöversättningen var respektlös.

Han såg sig själv och sin rörelse som en verkligt rättrogen kristen grupp. Han trodde på den fundamentalistiska grunden i kristendomen och såg den som den enda rätta och möjliga vägen till frälsningen. Genom Bibelns sanna ord skulle de omvända världen och garantera sin egen och andras räddning. De var Bibelläsare och trogna Ordet. Den moderna svenska kyrkans sekulariserade tolkningar var inget för dem. De tillät ju till och med homosexuella att gifta sig. Bara Guds egna ord kunde ge människorna frälsning.

Längst ned vid bordets ända satt Eriksson som hade bevakat Lena Blom vid begravningen i Kalmar. Han var fortfarande uppfylld av saligheten i Bibelns ord och Pastorns tolkning. Det var ett ögonblick han njöt fulländat av och det var med ett visst motstånd han återvände till verkligheten.
Han öppnade ögonen och såg på de andra runt bordet. De var lika fångade av Pastorns läsning som han. Nu var det dock dags att åter ägna sig åt deras uppdrag. Det var deras uppgift att vägleda och rensa ut de falska lärorna.

De var den innersta gruppen av Bibelläsarna. Det var de som planerade och ledde Bibelläsarnas aktiviteter. Hittills hade de begränsat sig till demonstrationer och andra utåtriktade aktiviteter. De var de moderna korsriddarna vars uppgift var att skydda läran och göra de kristna idealen starka igen. Men ord räckte inte längre till. Det var dags för handling.
Pastorn tog fram en antik dolk och lade den över sin uppslagna Bibel.

”Vi är Kristi Dolkar. Vi måste med vapen kämpa för hans lära mot Antikrist och hans splittrade skaror av judar och muslimer. Vi är få men starka idag. Just nu ligger vår styrka i att vi är få, det gör det svårare för Antikrist att komma åt oss. Vi är rena. Ändå har vi redan råkat ut för infiltration och förräderi. Som tur var upptäckte vi det i tid och det är stoppat. Det visar ändå att Djävulens anhang är oss på spåren, vår renhet ett hot för hans hantlangare och okunniga medlöpare. Vi måste ständigt vara på vår vakt mot Djävulen och hans anhang. Vi får inte låta vår vaksamhet slappna.”

Pastorn räckte den juvelsatta dolken till personen på sin högra sida.
Denna tog den sylvassa dolken och skar sig över sin högra handled. Det var inget djupt sår, men blodet droppade fram. Kvinnan med det hårda slutna ansiktet lät blodet droppa ned i glaset medan hon tyst mumlade: ”Vi är Kristi Dolkar. Vi är Kristi Dolkar. Vår uppgift är att försvara den sanna tron.”

Därefter räckte hon dolken vidare i högerled. Vänster är Djävulens väg. Nästa person upprepade hennes ceremoni och när alla glasen var fyllda med blodblandat vatten höjde Pastorn sitt glas.

”Vi Kristi Dolkar ärar dig o Herre och Gud. Bevara oss och ge oss framgång i Ditt värv. Det är dags att agera mot Dina fiender i enlighet med Dina heliga ord.”

Med det var mötet öppnat.

”Som jag sa inledningsvis måste vi nu kanske ge upp vår anonymitet, åtminstone till den grad att vi måste låta vårt namn Kristi Dolkar bli fruktat bland Kristi fiender. Vilka vi är måste fortfarande vara en hemlighet. Även för de andra Bibelläsarna.” Pastorn nickade när han sa detta till en senig och tunnhårig man. ”Som deras spirituelle ledare känner de givetvis mig och kanske har de sett er. Inga namn är dock kända. De som bor på Farmen vet delar av vår verksamhet, men jag tror de är pålitliga nu. Vad som hände med avfällingen Hedin kommer inte hända igen. Hon var tagen i besittning av Djävulen. Hon kände dock inte
till särskilt mycket...”

”Mer än vad vi trodde”, avbröt Eriksson vilket fick Pastorn att borra sin blick i honom. Han tolererade inga avbrott, men när han fortsatte var hans stämma lika mild som förut. Eriksson däremot förbannade sin obetänksamma tunga. Det skulle dröja innan han öppnade munnen igen.

”Som sagt är problemet ur vägen och vår avfälliga syster Hedin kan inte längre stå i vår väg. Låtom oss nu gå vidare. Broder Samuel har de underrättelser vi nu måste agera på.”

Samuel reste sig upp. Det var en kortväxt man i trettioårsåldern. Han var nervös av uppmärksamheten och svetten blänkte på hans överläpp. När han pratade hade hans röst en stark klang av fanatism som på intet sätt dämpades av den långsamma norrländska dialekten. Han lutade sig då och då fram och tog stöd mot bordet.

Han var Kristi Dolkars underrättelseexpert. Vilket var lämpligt då han också i sitt yrkesliv jobbade med undersökningar som dataexpert på konsultuppdrag vid säkerhetspolisen. Hans jobb var inte att fånga ryska spioner eller övervaka invandrare, utan att överse och sköta om de datasystem polisen använde sig av. Något som gav honom ett försprång i informationsinsamlandet.

Säpo hade givetvis genomfört en rutinmässig säkerhetskontroll på Samuel. De hade inte hittat något som hade oroat dem. Han hade inga invandrarvänner, varken från Kurdistan, Afrika eller Ryssland, överhuvudtaget hade han ett ganska litet umgänge utanför den fyra barn stora familjen och kyrkan. Han och familjen gick i andakt på Södermalm, troget varje söndag men höll sig från kyrkans övriga funktioner. Hans fru Annalisa deltog i en del samkväm på veckokvällar, om Samuel hade lyckats komma hem från jobbet i tid.

Han drev sin egen konsultverksamhet, men jobbade nästan uteslutande på mycket långa kontrakt med storföretag och myndigheter. Säkerhetskontrollen avslöjade inget som säpo ansåg kunna vara oroväckande, även om de religiösa aktiviteterna hade orsakat en kråka i marginalen hos en misstänksam och sekulariserad kommissarie. Medlemskapet i Bibelläsarna hade kommit efter säkerhetskontrollen och hade aldrig observerats av säpo, frågan är om de ens hade reagerat om de känt till det. Bibelläsarna var en okänd grupp som var mycket diskreta utåt. Det enda anmärkningsvärda i rapporten var att Samuel hade stämplats som mycket nervös på grund av sina hastiga och lite ryckiga rörelser. Att det bakom dem fanns en starkt övertygad, logisk och kontrollerad människa utan personlig nervositet hade aldrig slagit dem.

Ur en tunn portfölj tog han fram några papper som han delade ut. De skulle sedan brännas i kakelugnen som stod i ett hörn av rummet och spred en trivsam värme i den septemberråa kvällen.

”Vi har valt ut två möjliga symboler, doktor Ingalill Molander och doktor Bruno Sundholm. Det här är personfakta och bilder på dem. Dr Molander är bosatt i Uppsala och verksam vid kvinnokliniken på Akademiska Sjukhuset. Jag tror ni allihop känner till henne. Hon är en av de mest synliga talepersonerna för abortförespråkarna.” Samuel drog in andan och pratade på inandningen. ”Hon har, de har förresten bägge två, varit några av målen i vår brevkampanj. Bägge de här fostermördarna har gått ut och berättat om brevkampanjen vilket har gett dem och deras verk publicitet.”

”Jag håller inte med.” Det var den andra kvinnan i församlingen som gav röst åt sin åsikt. Hon var i tjugoårsåldern och en av dem som mest lidelsefullt beundrade Pastorn och hans mål. Hennes långa blonda hår slängde när hon knyckte med huvudet för att ge sina ord mer eftertryck.

”Det har satt fokus på att aborter är fel och det har lett till en debatt och att också alla de som är emot den svenska mördarstiftningen har fått uppmärksamhet. Det är som Pastorn säger, vi kan inte bara verka i det fördolda, vi måste stå upp och ge alla någon att följa. Det är många som nu vågar stå för sitt motstånd.”

”Jo”, andades Samuel in. ”Kanske det. I vilket fall som är också Sundholm känd i debatten. Han jobbar vid Södersjukhuset i Stockholm. Bägge är gifta, bor i villa och har två egna barn. Sundholms fru jobbar också inom vården, hon är chef på ett vårdhem i södra Stockholm. Molanders make jobbar som administrativ chef på ett bilföretag i Uppsala. Kartan visar vilken rutt de brukar välja när de åker till jobbet. Sundholm åker oftast, men inte alltid, kommunalt. Större delen av vägen med tunnelbanan, vilket gör honom till ett svårare mål under den perioden. Molander kör egen bil, en ett år gammal SAAB 95. Även maken kör förresten SAAB vilket jag antar hänger ihop med hans jobb. Sundholms har en sommarstuga utanför Trosa, men det är nu rätt sent på året och de åker inte ut varje helg. Sundholms barn är äldre tonåringar, två pojkar. Molander har ett barn av varje kön. Det skiljer två år mellan dem och det äldsta började skolan nu i augusti.”

”Vi har valt ut två fostermördare”, trots ordets hårda klang lät Pastorns röst nästan försonlig. ”För att vi ser det som en logisk fortsättning på det opinionsarbete vi redan har påbörjat”.

”Ska vi göra bägge och i så fall vem blir först?”, frågade en man med surmulen uppsyn. Han satt bredvid kvinnan som hade startat blodceremonin.

”Jag lämnar ordet fritt”, svarade Pastorn.

”Kvinnan”, sa Eriksson och en av de andra männen, samtidigt som de två kvinnorna i församlingen unisont sa: ”Sundholm.”

”Intressant, det tycks vara en könsrelaterad prioritet”, närmast myste Pastorn. Han insåg vikten av den fanatism de kvinnliga medlemmarna i församlingen hade, men ansåg egentligen att Paulus hade haft rätt redan i brevet till korintierna. ”Kan jag få argument för detta? Sten, du kan väl börja.”

Farmens chef Sten kastade en snabb blick på Eriksson innan han svarade: ”Hon är lättare att komma åt och jag tror att undanröjandet av en kvinnlig abortör kommer att väcka mer uppmärksamhet, vilket väl är vad vi vill med den här aktionen”. Eriksson nickade instämmande. Pastorn böjde på huvudet och indikerade att kvinnan till höger om honom skulle tala.

”De flesta abortörer är män. Det är de som rotar i kvinnorna och därför tror jag de är mer lyhörda för en attack mot deras kön.” Hon kunde inte låta bli att tillägga: ”Dessutom skulle det ge mig en personlig tillfredsställelse då jag tycker Sundholm är en arrogant man som vägrar lyssna till våra argument.”

”Du har träffat honom?” frågade Eriksson.

”Det var på en debatt om aborter för flera år sedan”, svarade Nils i sin frus ställe.

”Intressant. Det verkar som om vår grupp är delad. Jag föreslår en omröstning” sa Pastorn och gned sig med pekfingret på överläppen.
Handuppräckningen visade att gruppen var delad på mitten. Kvinnorna och Nils röstade för att Sundholm skulle bli första målet, de övriga tre för Molander.

”Det verkar som om jag har utslagsrösten och jag väljer Molander som vårt första mål. Jag tror att det kommer att ge oss mest publicitet. Molander har också varit en mer aggressiv förespråkare för aborter i media”, sa Pastorn som om han var road över den demokratiska processen i att välja ut ett mordoffer. I djupet av sitt samvete undrade han lite över hur objektiviserat allting hade blivit. Målen var inte människor av kött och blod längre, utan objekt på en större spelplan. Var det så här militära ledare kände sig inför ett slag, när de medvetet offrade sina män på ena flygeln för att uppnå fördelar på andra områden av slagfältet? Det var ett spel med ultimata insatser. Åh Gud, Ditt arbete är sannerligen härligt.

”Så ske Herrens vilja”, sa han högt och Kristi Dolkar upprepade hans ord.

”Men hur ska det ske och vem ska utföra det?”

”Molander är lätt att komma åt”, sa Samuel, ”våra källor inom polisen i Uppsala uppger att hon har polisanmält breven men hon har inget polisbeskydd. Vi formulerade ju breven avsiktligt utan direkta hot. Hon jobbar normala sjukhustider och åker ensam till jobbet vid Akademiska Sjukhuset. Vi har möjligheter att ta henne på hennes väg till sjukhuset, på jobbet eller hemma. Fritiden tillbringar hon mestadels med familjen. Ibland har de grannar och vänner över på middag. Det verkar som om maken anser sig vara något av en gourmetkock och tycker om att laga mat.”

”Vårt korståg är riktat mot henne och hennes smutsiga gärningar, inte hennes familj”, klargjorde Pastorn och styrde därmed upp diskussionen.

”Mest effekt kommer vi att få om vi kan komma åt henne på hennes jobb”, sa Eriksson. ”En attack på själva den klinik där aborterna utförs kommer att få ett enormt mervärde för vår sak. Mer uppmärksamhet, mer publicitet. Det är dock mycket svårare. Jag har nästan inga möjligheter att komma åt henne där.”

”Men en kvinna kan lätt komma dit”, sköt den blonda unga kvinnan in.

”Låt oss för ögonblicket lämna diskussionen om var”, sa Pastorn lugnt som om det var ett vanligt kommunalrådsärende som avgjordes. ”Låt oss prata om hur.”

”Vi har en stor mängd vapen tillgängliga”, sa Nils som varit yrkesmilitär vid Ing 1 i Södertälje och som fungerade som gruppens kvartermästare. ”Frågan är om vi vill åstadkomma mycket väsen, stor skada eller vara så diskreta som möjligt.”

”Låt det få så bibliska proportioner som möjligt. Våra bröder och systrar i USA har attackerat abortörer utanför klinikerna med handvapen. Men det är en slags självmordsattacker jag inte vill uppmuntra. Det finns ingen anledning att avslöja vår existens i förväg. Vi kommer efter handlingen att låta dem veta att Kristi Dolkar är ansvariga.”

Gruppen fortsatte att diskutera hur dådet skulle utföras och vad som skulle hända efteråt. Efter att bett en gemensam bön om framgång och

Pastorn läst ett nytt stycke ur Bibeln skildes de.
Allihop gick snabbt till sina bilar och körde därifrån, utom Eriksson som Pastorn stoppade. Pastorn lade sin arm runt Eriksson när de gick ut ur huvudbyggnaden.

”Jag har jobb åt dig. Min intuition säger att vi nog måste hålla ögonen på den här journalisten Lena Blom ändå. Jag har hört en del om henne och det är en envis och ihärdig människa. Vi vet ju inte om hon och Hedin kan ha haft kontakt innan. De handlingar du fann hos Hedin visar att förräderskan var på väg att avslöja oss. Som tur var hann vi agera först.”
När Eriksson var på väg att sätta sig i sin Astra kombi, höll Pastorn dörren en stund extra.

”Min vän, kontrollera ditt humör. Jag känner att dina känslor är alldeles för starka just nu. Därför vill jag att du ägnar dig åt Lena Blom så tar vi andra hand om doktor Molander. Men gör inget innan jag ger dig tillåtelse och bli inte avslöjad. Underskatta aldrig en motståndare.”

Pastorn stod en stund och såg bilarna försvinna ner längs allén. Uppe i trädkronorna satt strålkastare och övervakningskameror dolda. De hade satsat mycket energi och pengar på att göra Farmen till ett säkert ställe. Närmast ett fort mitt i det svenska kulturlandskapet. Några färggranna löv singlade ned i kvällskylan samtidigt som Pastorn undrade hur länge till de skulle kunna verka i hemlighet. Att verka i lönndom hade sina fördelar även om han girigt ändå längtade efter att deras rättfärdiga sak skulle få den uppmärksamhet den förtjänade.

Gud hade tagit sitt beslut och de var blott hans tjänare – denna sanning kände han i sitt hjärta och nöjd vände han sig om och gick in i den upplysta fyrkanten.

Nästa kapitel

Köpa boken

Lindy Lindh, 1999-2001