kapitel 4

 

 


”Hi there beautiful, vilken vind förde dig hit?”, hälsades Lena när hon steg in på Tiders anspråkslösa redaktion på Holländaregatan precis bredvid Centralbadet.

”Hade vi inte ett möte?”, svarade Lena kvinnan som satt bakom ett av de mest överbelamrade skrivbord hon någonsin sett. I handen satt en cigarett vars aska då och då föll överallt utom där den borde ha fallit. Med tanke på pappersmängden på skrivbordet var det bara ett rent under som hade förhindrat en brand på redaktionen. Inte minst eftersom Grönis var en övertygad kedjerökare som ansåg att rökningen var det enda som gjorde att hon kunde hålla sin figur. Dessutom passade rökningen ihop med den image hon gett sig själv, modellerad efter kriminalreportern Hildy i originalfilmen av Stoppa pressarna av Billy Wilder.

”Nä nä, försök inte med den där. De säger att jag är tankspridd som en fladdermus, eller är det blind som en fladdermus och tankspridd som ... som något helt annat. Inget möte med stjärnreportern var inbokat idag. Så ut med det!”

”Borde inte du sluta röka”, försökte Lena ändra samtalsämnet. Hon visste mycket väl att bakom den förvirrade fasaden av kortklippt hennafärgad hår och stora runda glasögon fanns en av tidningsbranschens skarpaste hjärnor och mest närsynta ögon. Grönis, egentligen Mie Grönhammar, hade ett facit och en räcka av succéer bakom sig. Hon hade vänt upplagetrender för både veckotidningar och kvällstidningsbilagor. Det verkade som ingenting hon rörde vid kunde bli annat än en succé, så länge som det kom ut i form av papper, bilder och text. Privatlivet hade hon gett upp för länge sedan, även om det inte stoppade henne från att grovt flirta med alla och visa upp ett par välformade ben i alldeles för korta kjolar. Journalister och fotografer älskade henne för hon backade alltid upp alla hon jobbade med till hundra procent och mer, tidningsägare och chefer fruktade henne för den vassa tungan och den osvikliga instinkten.

”Flicka lilla, försök inte med sådana där vändningar. Sådant gjorde jag med gamla trista ministrar redan när du låg i vaggan och inte kunde stava till nyheter. Det förvirrade arslet av dem när de bara ville prata sitt. Idag är de alldeles för slipade och försiktiga när de möter pressen. Ingen vågar säga något längre. Medietränade”, fnyste hon

”Jag vet inte”, sa Lena. ”Jag tror det kan vara något, men det är alldeles för tidigt. Något riktigt stort känns det som.”

”Bra”, sa Grönis och tände en cigarett till. ”Ska vi diskutera det här eller på damrummet?”

Damrummet för Grönis var konferensrummet som låg längst in i lokalen. Tider var hennes skötebarn och hon var delägare, även om lejonparten av tidningen ägdes av en finansspekulant med kulturella intressen. Han var dock klok nog att lämna hela skötseln av Tider till Grönis som nöjde sig med att kalla sig redaktionssekreterare och ansvarig utgivare, fast övriga redaktionen var obefintlig. Finansmannen såg till att ekonomin sköttes och att Grönis slapp siffrorna. Allt sådant sköttes av en kamrer som bara visade sig i lokalerna på direkt kommando från Grönis eller finansmannen.

Det var inte det att han inte tyckte om Grönis, det var det att han tyckte hans värld snurrade lugnare om han bara kommunicerade via mejl. Epost som framförallt rörde de representationsräkningar och reseräkningar som med ojämna mellanrum flöt in. Han tvivlade starkt på en del av Grönis mer fantasifulla förklaringar kring dessa för skatteförvaltningen så avgörande kvitton. Han ville inte gärna väcka den björn som sover genom att skicka in kvitton med Moder Teresa och Mahatma Gandhi som gäster på KB utan mat, men med drycker för fyrsiffriga belopp. Ju mer upprymd Grönis var när hon skrev på notan, desto mer lössläppta blev hennes representationsmotiveringar.

Lena lämnade Rick som glatt tiggde frukostmat från Grönis medhjälpare. Det var ett lönsamt äventyr för honom och han brydde sig ändå aldrig om Lena när han fick komma med till redaktionen. Han dansade gärna några varv eller satt fint med tassarna i vädret om det ordnade en halv smörgås eller kakor. Som Lena brukade sig, ”han har ingen skam i kroppen och är den enda i familjen som gör vad som helst för att få vad han vill. Han är en sann politiker.”

 

 

Lena själv hade inte varit villig att göra vad som helst och hennes karriär hade därför gått upp och ned fram till hon mötte Grönis och blev en av Tiders mest anlitade skribenter. Då blev hon plötsligt populär hos de flesta uppdragsgivare.

Efter vistelsen på University of Washington i Seattle hade Lena funnit Kalmar för litet. Staden var knappt större än själva universitet i USA. Hennes horisont sträckte sig bortom Östra Småland och Barometern och hon hade ganska snart efter hemkomsten flyttat till Stockholm. En stad hon omedelbart hade trivts i.

Valet hade stått mellan Göteborg dit så många av hennes skolkamrater hade flytt eller Stockholm, men hon fann även Göteborg för trångt efter att tillbringat några veckor hos kamrater där. Dessutom är det ju ett obestridligt faktum att mediebranschen är centrerad till huvudstaden. Och som sagt, Göteborg har ju ingen tunnelbana.

Lena landade snabbt ett kort vikariat på Aftonbladet medan tidningen fortfarande låg kvar i Klara och var hopplöst politiserad. Men en skäggig man vid namn Thorbjörn Larsson hade några år innan påbörjat en karriär som till slut skulle göra Aftonbladet till Skandinaviens största tidning. Fast när Lena jobbade med att skriva diverse tillsagt material på diverse avdelningar hade de varken nått dit eller blivit norska.

Det enda målet var att lära sig så mycket som möjligt från så många som möjligt. Erfarenhet och nyfikenhet är det som gör en bra journalist hade hennes professor i journalistik i Seattle sagt och med tiden fann Lena det vara oerhört visa ord. Nyfikenheten var medfödd och erfarenheten höll hon på att skaffa sig.

Hon skrev om dåliga popgrupper på besök i folkparkerna, hon skrev på sporten och om tunga beslut i regeringskanslierna runt omkring Klara Västra Kyrkogata. Hon intervjuade personer för klassiska baksidesfrågan. Hon förde fram trasiga människors öden och skrev succéstories från den galopperande yuppieeran. Något som skulle repriseras med internetboomen tiotalet år senare.

Hon hade sedan hoppat runt på en del tidningar. Hon prövade på att skriva copy i annonser. Hon tyckte om lönen, men fann jobbet enahanda och väl styrt från kundernas sida. De flesta annonsörer hon mötte hade svårt att se vad som var bra eller mediokert. De kunde diskutera text i en halvtimme men aldrig våga säga något om bildlösningarna. Viktigast var att det gick att översätta till siffror inför mötet med VD:n.

Däremot mötte hon mycken avundsjuka från sina journalistkollegor som gärna ville anklaga henne för att ha sålt ut sig, för att bli betald hovskrivare. Något hon ilsket och kraftfullt bemötte med att de helt enkelt inte visste vad de talade om. Hon hade skrivit fler tveksamheter i artiklar som hon beordrats vinkla för att tillfredsställa någon redaktörs syfte, än hon skrivit överdrifter i en reklamtext. Hon gick i det stora hela dock smärtfritt mellan genrerna, och det var förmodligen det som väckte avundsjukan – på bägge sidor. Sverige domineras fortfarande av den gamla inställningen, skomakare bliv vid din läst.

När ekonomin blev sämre i mitten på nittiotalet nappade hon på ett erbjudande om att vara med och bygga upp en ny tidning som distribuerades på nytt sätt, via faxmaskiner. Det var ett litet familjeföretag med några få journalister och ägarna som själva skrev och bestämde. Det var en erfarenhet i företagsledande och personalpolitik Lena hade kunnat vara utan.

Att ägarna överdrev upplagan och framgången var lätt att förstå och förlåta, inte minst utåt. Svårare var det att hantera deras ständiga humörskiftningar och ändrade förutsättningar. Det var många löften som gavs och bröts. Personal anställdes för att göra vissa saker som de sedan aldrig fick lov att göra. Att de då misslyckades skylldes givetvis på att de inte dög. Lena blev snabbt mer än tveksam.

Det talades mycket om lojalitet och respekt på tidningen. Det visade sig vara tunna ord. För Lena var lojalitet något hon alltid gav varje uppdrag och varje uppdragsgivare, men för att de skulle behålla den var de tvungna att förtjäna den. Och respekt kan aldrig krävas, den måste förtjänas.

Till slut stod Lena inte ut. Efter att i fem månader försökt få sitt kontrakt omförhandlat brast det en dag helt och hållet för henne.

”Jag tar inte sådan här skit mer”, hade Lena sagt och tackade för sig.

Hon stod då utan jobb och utan pengar i en tid när både tidningsbranschen och reklambranschen i praktiken hade slutat använda frilansare. Det hade varit en tuff period som lättade först när Grönis startade upp Tider och gav Lena ett uppdrag. Det hade varit ett slumpmässigt möte på Lenas stamkrog som först många månader hade lett till en vidare kontakt.

Det var också för Tider som Lena och Micke Molle började jobba ihop. De hade känt varandra ytligt tidigare, men deras vägar hade skiljts åt. Nu återförenades de under en besvärlig reportageresa och blev nästan ett begrepp. En slags journalistikens Bill och Bull som Micke Molle kallade det med en av sina vanliga färgstarka eufemismer.

Som så ofta händer fick Lena plötsligt inom loppet av några få månader hur många uppdrag och jobberbjudanden som helst. Två månader tidigare dög hon inte till något, nu hoppade alla trendkänsliga reklambyråer och tidningar på tåget och kunde inte nog överösa henne med beröm och jobb.

Hon blev till och med tillfrågad att bli programledare för något slags magasin i TV. Lena var mycket smickrad men tackade efter ett tag nej, vilket förvånade TVbolaget oerhört. De var inte vana vid människor som tackade nej till att synas i TV. Oavsett om de kunde jobbet eller hade talang för det. Lena hade dock känt det som om hon hade blivit något slags etniskt alibi, det var inte hennes kunskaper de i första hand var ute efter utan utseendet och bakgrunden som adoptivbarn. Dessutom insåg hon att hon inte hade den sorts exhibitionism som krävdes.
Samme Micke Molle hade just kommit in på redaktionen och försökte få Rick att göra AIK-Djurgården tricket när Grönis och Lena kom ut ur konferensrummet.

”Run with it girl”, sa Grönis som oerhört gärna slängde sig med amerikanska klichéer. ”Det är inte mycket just nu, så jag är beredd att sponsra lite undersökande journalistik.”

”Annars hade jag tänkt ägna mig åt lite utpressning”, sa Lena.

”Det låter intressant, vad har du på Grönis som jag också kan använda?”, sa Micke Molle. ”Hörrudu, han vägrar göra AIK-tricket. Den där hunden är helt ointelligent. Skulle inte du till biblioteket?”

”Var har du godiset? Han är intelligent nog att vägra åbäka sig utan mutor, så frågan är väl vem…”

”OK, OK, vad var utpressningen?” bytte Micke samtalsämnet.

”Säger du det säger jag upp dig”, röt Grönis och det var inget skämt.
Mie Grönhammar var inte hennes riktiga namn, en hemlighet hon noggrant bevarat under hela sin karriär. Hennes föräldrar hade nämligen döpt henne till Magdalena Iffigenia Eulalia. En hemlighet Grönis var beredd att döda för att hålla, men som Lena hade snubblat över av en slump när hon hade ”råkat” läsa några papper i röran på Grönis bord. Nyfikenhet kan löna sig på flera sätt.

 

 

Dagen innan hade Lena beställt fram de nummer av UNT, Expressen och Aftonbladet som hon hade antecknat i Pernillas lägenhet på Stadsbiblioteket vid Sveavägen/Odengatan. De kunde tyvärr bara ge henne de tre senaste månaderna av UNT, men majoriteten av de saknade klippen var ändå från den perioden.

Genom att Lena bara visste var hålen i tidningarna fanns kunde hon inte söka i textarkiv eller via internet. Hon var tvungen att fysiskt se tidningarna för att hitta de försvunna artiklarna.

Hon fick ut sina beställda tidningsexemplar av den vänlige mannen vid disken i det överbelamrade tidningsrummet. Mannen såg ut som han jobbade hårt på att efterlikna någon vishetslärare ur en dålig kung fufilm, fast han hade åren emot sig. Han var alldeles för ung och hade ett alldeles för levande ansikte.

Rummet var som vanligt nästan fullt av studenter, pensionärer, arbetslösa och levnadskonstnärer som hade dagarna lediga och fördrev dem med att läsa någon tidning. Längst ned satt en ovårdad herre i en nästan ny överrock och läste med förstoringsglas. Då och då såg han sig omkring och böjde sig djupt ned i sin slitna portfölj, vilket orsakade en knyck på nacken och en diskret svepning av baksidan av handen över munnen innan han stängde portföljen. Lena såg att vishetsläraren förstod vad mannen gjorde, men han översåg med det istället för att okänsligt avlägsna den gamle alkoholisten. Det gav honom ytterligare plus i hennes bok. Så länge mannen inte störde eller uppträdde bråkigt kunde han gott få sitta inne i värmen och läsa sina tidningar. Vishetsläraren blinkade menande åt henne, asiater i förskingringen, fast de bägge säkert hade levt hela sitt liv i Sverige.

Lena startade vid mikrofilmsapparaten. Efter en stund gick arbetet som en dans och hon hade inga problem att hitta de gamla artiklarna i Aftonbladet och Expressen. Som hon misstänkt var det bara notiser. Lena antecknade noggrant och i flera fall skrev hon av notisen ordagrant. Efter att ha hittat de sex notiser hon sökte tyckte hon sig redan se ett mönster, men hon ville inte på något sätt börja spekulera i vad det handlade om. Först ville hon så objektivt som möjligt samla in fakta, bakgrundsmaterialet för att sedan fundera över det. Det var hennes normala arbetssätt och hon trodde att hon skulle ha nytta av att följa gamla rutiner även om det rörde som om en barndomsväns aktiviteter.
Av det hon hittade fanns det också skäl till att oroa sig över Pernillas aktiviteter, vilket var ännu ett skäl att behålla objektiviteten så länge som möjligt.

Artiklarna ur de nyare tidningarna kopierade hon direkt på den stora penningslukande kopiatorn. Hon brydde sig knappt om att läsa artiklarna när hon väl identifierat dem. Hon bara samlade in dem. Efter att tre gånger lyckats växla till sig fler enkronor av vishetsläraren och några vänliga människor som Lena störde i deras läsande hade hon kopierat alla de artiklar som fanns med på listan hon gjort i Pernillas lägenhet.
Några få äldre nummer av UNT saknades och Lena insåg efter att läst igenom artiklarna att hon ville ha tillgång till dem också. Hon funderade på att trots allt slänga sig i sin jeep och åka upp till Uppsala, men insåg att hon inte skulle hinna dit och tillbaka i tid för matchen.

Som alla journalister hade Lena ett litet drag av paranoia när det gäller en ”story”. Tills de vet att de är på rätt väg med något vill journalister oerhört ogärna avslöja vad de sysslar med. Risken finns ju att någon annan journalist ska komma före och bränna dem på scoopet. På det sättet är alla journalister väldigt ogina mot varandra när det gäller källor och idéer. Något som gör jobbet rätt ensamt för en del. Lena hade den fördelen att hon kunde diskutera med Micke Molle eller med Grönis om det var en sak för Tider.

Andra frilansjournalister har inte sådana bollplank, vilket kanske är en av anledningarna till att det finns så många frilansjournalister bland privatspanarna om Palmemordet. Det finns helt enkelt ingen som säger ifrån när de är på fel väg. Många bra nyheter hade också kvävts av redaktionssekreterare som saknat lyhördhet och stoppat undersökande reportage i sin linda därför att journalisten inte tidigt nog har kunnat lägga fram tillräckligt med bevis eller indikationer på sitt spår.

Många gånger är det bara slumpen som leder journalisten vidare i sitt sökande, eller i sin miss.

Så Lena, som djupt inne i magen upp emot diafragman hade en knorrande känsla av förväntningar och förhoppningar om en riktigt stor nyhet, var redan nervös att prata med andra. Som skribent för en tidning med lång pressläggning var hon också väldigt känslig för att andra journalister skulle hoppa på tåget och komma före.

Normalt sett planterade tidningar med lång pressläggning alltid sådana här nyhetsscoop väl och släppte dem i tid till vänligt inställda kollegor. Det är bara marknadsmässigt tänkande, vilket journalister gärna sätter i kontrast till nyhetstänkande, men som de ändå alltid utnyttjar maximalt. Redaktionell text anses alltid vara mer värdefull än reklam. Inte minst eftersom så många fortfarande läser sin favorittidning väldigt okritiskt och litar på den, inte minst gäller det morgontidningarna. Kvällspressen har ett större motstånd att övervinna när det gäller trovärdigheten.

Lena bestämde sig ändå för att ta risken. Tillbaka på sitt lilla kontor, letade hon reda på numret till UNT och begärde att få tala med arkivet.
En slö och ointresserad röst svarade och Lena kopplade omedelbart på den stora telefoncharmen. Det gällde att få hjälp, utan att avslöja hur viktigt det hela var. Hon saknade fyra mindre artiklar enligt hålen i tidningar på Pernillas köksbord att döma. Men de kunde vara viktiga.

Efter att pratat lite väder och vind presenterade Lena sig som frilans som jobbade med en artikel till UNT och som sökte några urklipp hon hade slarvat bort. Hon behövde urklippen för att ha underlag till artikeln innan hon presenterade den för redaktionen. En vit lögn, men inte stor nog att orsaka några samvetskval, inte heller klumpig nog att väcka misstankar. Med hjälp av försiktigt smicker och många tack fick hon mannen i telefon att ta fram de saknade tidningarna och leta reda på artiklarna. Lena hade förmågan att göra sin röst lite mörkare och sexigare på telefon. En tillgång många gånger. Män är och kommer ju alltid att vara förutsägbara.

”Snälla, kan du inte faxa över dem till mig. Då blir jag oerhört tacksam. Ulf Bergsand kommer säkert att tacka dig också”, högg Lena till med. Bergsand var det namn som stod vid de flesta av artiklarna hon just hade samlat ihop på biblioteket. Lena uppgav sitt faxnummer men lyckades undvika att nämna sitt efternamn under hela samtalet. Genom att droppa namnet på UNTjournalisten ville hon ge ytterligare fog för sin begäran och visa att det var UNT som skulle ha artikeln. Mannen i arkivet som blivit smickrad över uppmärksamheten, i vanliga fall var journalisterna inte lika vänliga och han inte lika samarbetsvillig, lovade att omedelbart sända över artiklarna.

När artiklarna kom läste Lena igenom dem. Hon hade också läst igenom alla de andra artiklarna hon samlat in. Fundersam ropade hon på Rick som omedelbart rusade till dörren och tog kopplet i sin mun. Det var dags för hans promenad och Lena ville fundera.

Att gå ut med hunden på promenad ansåg Lena ingick i hennes jobb. Då fick hon ro nog att fundera och tänka igenom saker. Att hon rörde sig på gatorna eller i naturen förändrade inte det faktum att hon hela tiden jobbade med det problem hon satt sig för att lösa. Som de flesta frilansare höll inte Lena några bestämda arbetstider utan jobbade lite på inspiration, men än mer på uppdrag. Det var uppdraget som var viktigt, inte mellan vilka klockslag hon jobbade med det. Den inställningen var anledningen till att hon hade haft så svårt att fylla i tidrapporterna när hon jobbade på reklambyrå, hur tidsfördelar man tankearbete? En idé kan födas på mindre än en tusendels sekund och användas i flera år, vissa bygger hela karriärer på en enda idé. Andra idéer kommer aldrig, eller åtminstone inte när man behöver dem.Det var inte många matcher kvar på säsongen. Djurgården hade gjort sin vanliga uppochnedresa genom divisionerna och spelade återigen i allsvenskan. Säsongen hade startat dåligt men de hade sedan kommit igen, men ännu var det inte klart om det skulle bli som vanligt eller om de skulle kunna börja den march mot toppen som MTG hade inveesterat i när de mycket billigt köpte en del av föreningens varumärke

Lena och Micke köade utanför Sveriges obekvämaste vändkors. Micke Molle som sällan tänkte sig för brukade alltid komma ut ur vändkorset dubbelvikt då de sällsynt tröga järnkonstruktionerna var perfekt positionerade mot männens ömtåligaste ställe. Inte heller ser publiken särskilt bra från läktarna med alla dess pelare, ändå är Stadion en av de trivsammaste och mest magiska arenorna i landet. Inte minst för att ingenstans är traditionen och inramningen starkare.

Micke Molle och Lena missade nästan aldrig en hemmamatch. Åtminstone inte i allsvenskan. Superettan och Café Opera eller Enköping var tyvärr inte riktigt samma sak som att möta AIK i ett derby. Och det var dit Djurgården var på väg..

Lena var fanatisk djurgårdare och hade aldrig hållit på något annat lag i Sverige, trots att hon flyttade till Stockholm först som vuxen. Något hon inte var ensam om när hon var en ung tjej som spelade på gräsmattorna runt Skälby Kungsladugård i Kalmar. Djurgården var då landets populäraste idrottsklubb och vann stort i olika omröstningar som ”Laget i mitt hjärta. Något som inte riktigt längre var fallet efter det mediedrev som hade gått efter Djurgården som förening, efter att den s.k. Terror-Tommy försökte sparka omkull en domare. Och som kulminerade med asfaltskastning i Göteborg. Det var nu några år sedan, men kvällstidningarnas minne för skandaler är långt.

Drevet hade till slut uppnått ett mått av självuppfyllande när det blev viktigt för vissa element som själva kallade sig Djurgårdsfans att leva upp till tidningsrubrikerna. Publicitetssugna politiker som aldrig hade besökt en idrottsarena hoppade sedan på tåget och försökte isolera händelserna till något som bara rör idrotten istället för att se det som det samhällsproblem arenavåldet är.

Vinkling kallas det på journalistspråk när bara ena sidan får komma till tals. Fördomar kallas det när vanliga människor bara ser ena sidan av något.

Att några dårar i klacken hade burit sig åt som as och svin vid tillfällen är något alla djurgårdare fick skämmas för.

Lena och Micke Molle undrade varför ingen ville se sakerna i sitt rätta perspektiv. Varför ställde ingen frågan, varför alla Stockholmslag alltid hade problem just i Norrköping och Göteborg? Ingen ville gå på djupet och se orsakerna i samhället. Kvällstidningarna tog därmed på sig rollen som duktig idiot för våldsverkarna och lyckades styra debatten helt fel. De spelade fel människor i händerna och en del skumma högerfascistiska grupperingar gjorde också sina försök att öka sin rekrytering bland idrottsklackarna.

Djurgården var inte utan skuld. Föreningens styrelse hade betett sig mycket underligt och först försökt tiga ihjäl allt och sedan sticka huvudet i sanden för att till slut överreagera och ta på sig gisselskjortan och martyrrollen. Då var det redan för sent. Men därefter hade de gjort en riktigt snygg helomvändning med en ångerfull nazist i huvudrollen. En person som inte bara bytte ståndpunkt utan också verkligen visade att det fanns en bättre väg. Idag är klubbens fans förmodligen bland de som har hårdast självcensur av dem alla, även om övertramp alltid kommer att ske.

För en del djurgårdare var det en aning om hur det måste kännas att ständigt vara utsatt för rasism, för något man är utan att vara det. För att en minimal grupp så kallade fans förstörde fick alla fick bära tagelskjortan ett tag. Lena hade mött rasism, men aldrig tidigare hade hon fått lida för att hon var en i en grupp på samma påtagliga sätt. Alla tyskar var inte Hitler.

Nästan alla insatta debattörer förstod att problemet är ett samhällsproblem, inte ett idrottsproblem. Idrotten förser däremot de här våldsamma elementen med ett forum som ger publicitet. För många i klackarna är slagsmålet deras ögonblick i rampljuset. Bråket på läktarna ger dem tillfälle att ses, något de aldrig känt hemma, i skolan eller på en arbetsmarknad de inte har någon plats. Kan ni inte älska mig ska ni förbanne mig hata mig. Kan ni inte smeka mig ska ni frukta mig.

Sverige saknar det amerikanska samhällets mycket tydliga socioekonomiska diskriminering. Den svenska modellen är mer diskret men på väg att bli lika våldsam. Det tätaste skrov läcker när trycket inifrån blir för stort. Fotbollsgängen gav för ett ögonblick ett utlopp för detta.

Den klassiska gängbildningen har aldrig varit lika stark i Sverige, åtminstone inte för den oinsatte. Svenska gäng har aldrig fått sin historia romantiserad i en West Side Story. Det finns inga Crips eller Bloods i Sverige som uppnått nationell ryktbarhet, även om Fittja Boys hade försökt. Men det finns Black Army, Järnkaminerna och Bajen Fans. Klubbarna hade i storstadsområdena blivit symboler att samlas kring och att i sin tur skapa subkulturer inom. Med målet är bara att skapa en ejakulation av uppdämd frustration genom att slå identifierbara fiender på käften. Och lägger sig samhället i, så vänder vi oss mot dem också. För trots allt är det samhället som skapat frustrationerna, hatet.
Det svåraste problemet med läktarvåldet är den gängmentalitet som skapas. En nästan helt manlig egenskap som allt fler tonårsflickor har visat sig ta efter i gängsituationer. I gängets skydd hetsas och tvingas värre och värre beteenden fram. Var och en söker överträffa de andra. Kastar en en flaska, måste nästa rusa fram och försöka sparka en fiende.

”Precis som soldatlivet. I krig hetsas soldaterna till de mest avskyvärda beteenden. Ageranden nästan ingen av dem någonsin skulle ens ha övervägt i en annan situation”, framhöll Micke Molle som var övertygad pacifist Inte minst efter att bevakat krigen på Balkan och Afrikas horn.

”Gör någon deras grupp något, måste deras grupp göra ännu värre saker”.

Sådan var situationen när Lena och Micke Molle träffades på pressläktaren på Stadion.

Micke Molle skulle fotografera matchen. Han åtog sig då och då att jobba som sportfotograf, men bara på Djurgårdens matcher och enbart bakom motståndarnas mål..

Även Lena hoppade då och då in och jobbade på matcherna. Det var oftast när någon tidning eller pressagentur inte kunde få tag på någon frilansare. De visste ju att Lena var på matchen om det var hemmamatch. Uppdragen hade dock blivit allt mer sällsynta. Det ansågs allmänt att Lenas objektivitet i matchreferaten lämnade en hel del mer att önska. Alla delade inte Lenas åsikt att Stefan Rehn var landets finaste mittfältare.

Det var strategin och analysen bakom som gjorde fotboll till den finaste idrotten för Lena och Micke Molle. De kunde diskutera matchavgörande moment i timmar efter matcherna och deras kommentarer om det egna laget var inte alltid särskilt vänliga.

”Fotboll är världens största och viktigaste kroppsutövning vid sidan om sex”, brukade Lena säga med ett leende och djupt allvar. ”Den enklaste och svåraste av alla lekar. Hur kan man inte vara fascinerad av den?”

 

Köpa boken

Lindy Lindh, 1999-2001